Efter det senaste dagarnas gråväder så syntes det idag ett litet ljus från sydvästlig riktning då molntäcket var ganska tunt. Och tydligen var det solen som gjorde sig påmind.

Tanken var att gÃ¥ längs Pihjalakarivägen och sen “tvära” över genom skogen mot campingen och sen hemÃ¥t. Till stranden hade det varit trevligt att ta sig, men det kändes lite för lÃ¥ngt att gÃ¥ till fots.

Och så blev det!

De enda som syntes ute var ett antal renar. Och en suspekt typ med fleecebalaclava från Ave Saltus i Åre.

Snurrorna var riktade mot norr.

Att gÃ¥ pÃ¥ skoterspÃ¥ren var tungt, dÃ¥ dessa är rätt mjuka ännu…

När andra stöveln vuxit ut ska jag nog skörda.

Det gick lättare att gÃ¥ sen i skogen, i ospÃ¥rad terräng. SÃ¥ länge man höll sig pÃ¥ Ã¥sarna…

Ett lätt snöfall föll…

Det har nog varit högvatten i höstas när ett flöte fastnat i ett träd, en kilometer från stranden!

Det gick inget lättare att gå i renarnas spår så jag tog av åt vänster. Det gick bättre. Sen att det avverkats just här för ett tag sen gjorde att jag inte riktigt kände igen mig.

Inte först.

Men sen.

Till slut kom jag dock ut vid campingen och himlen visade sig från en av sina bättre sidor.

NÃ¥gra Ã¥r sedan fast samma ställe som geniet strövade idag. Perfekt att gÃ¥ “mitt i bilden” i övergÃ¥ngen mellan ungskogen och den äldre dito. Det skulle nog, sommartid, gÃ¥ att köra med i alla fall en röd Bubbla jag känner till, nästan hela vägen fram till campingen, frÃ¥n Pihjalakari-vägen.

I väntans tider…

Vägen hemåt blev endast en transportsträcka, men lätt gick det att gå.

Ca 7 km blev de totalt när man kom hem och det fÃ¥r sägas vara lagom…

Vi säger så.