När jag var yngre, sÃ¥ mycket yngre än idag, hade jag en teori kan man säga. Eller en önskan kanske… att folk som skulle dö hellre skulle bli sjuka ett bra tag innan de skulle avlida för dÃ¥ skulle anhöriga ha tid pÃ¥ sig att förbereda sig inför den kommande sorgen…

Då vi hade några plötsliga dödsfall i vår familj i början av 80-talet så är det nog inte så konstigt att man hellre hade haft möjligheten att vara beredd på sakers skeenden.

Under senare Ã¥r när man, bÃ¥de närmare och lite mer utifrÃ¥n, sett familjer där sjukdom “härjat” ett bra tag innan döden till slut inträtt sÃ¥ har man omvärderat sig en hel del dÃ¥ utdragna sjukdomsfall sliter pÃ¥ folk det med. Kanske sliter för mycket vissa gÃ¥nger.

Nä, “Pang-bom, knall och fall” är nog det minst dÃ¥liga alternativet, när inget annat stÃ¥r till buds…

Trodde jag mig anse tills idag.

Men-men, döden är nog lika j-vlig hur den än kommer. Och sorg är nog det enda ämnet där man inte kan säga “been there, done that!” dÃ¥ ingen sorg är den andra lik.

Sorgen är j-vlig. Den sliter och river. Bryter sönder och värker. Härjar och stökar med både kropp och själ.

Men man fÃ¥r verkligen veta att man lever p g a sorgen dÃ¥ det inte gÃ¥r att gömma sig, inte fly… för den härjar precis som den vill.

Just när man gÃ¥tt in i den är det f-n inte lätt, inte för nÃ¥gon som är drabbad. Inte heller att se de primärt drabbade, se deras lidande…

Att veta att man egentligen inte kan göra något för att lindrade deras lidande. Utöver det rent medmänskliga stödet man kan ge, under denna extremt svåra tid.

Sorgen tar sin tid, den måste få värka innan den till slut börjar plana ut och värka lite mindre. För helt fri blir man nog aldrig.

Men bara att ta sig till det läget, när saknaden till slut börjar övergÃ¥ till en glädje över att en person faktiskt tidigare levde och andades samma luft som en själv, kräver dock sin tid… Och tid tar det.

Men det blir en trevligare tillvaro när man till slut inser att “nu är man dock här.”

Riktigt samma som förut blir det ju inte, men sÃ¥ mycket “samma” som det nu kan bli efter omständigheterna.

Jag hade ett målarjobb i höstas och snack om kulören vidtogs givetvis med kunderna.

“Vitt men inte vit-vitt utan…” sa den ena kunden.

“Äggskal!” sa jag, “äggskal är modernt.”

“Äggskal blir det!” sa den andra halvan av kundunderlaget. Och sÃ¥ skrattade vi allihop.

Jag saknar idag dessa skratt. F-n vad jag saknar…

Men hoppas trots allt att det inte tar så lång tid innan vi kan i alla fall vara inte så ledsna hela tiden.

Men tiden som krävs, den tid måste det dock få ta.