… som är pÃ¥ jobbet en sÃ¥n här dag!

“Kiiillleen!”, ett uttryck som under Ã¥ren glatt mÃ¥nga, som hördes frÃ¥n ett i princip alltid leende ansiktet, har idag tystnat.

Vi sprÃ¥kades en stund i somras, glädjande nog, men tanken sedan dess har varit att “det är inte rättvist, inte pÃ¥ nÃ¥got sätt”…

Varför är det alltid de bästa som går först?

De man kommer att minnas, eller kanske väljer att minnas?

Jag vet egentligen inte huruvida Gud finns och om det dÃ¥ ingÃ¥r i Hennes stora plan att inte alla ska leva tills Ã¥ldern tar ut sin rätt, utan fÃ¥r avsluta sin tid här pÃ¥ Jorden för tidigt…

Jag vet inte.

Men rättvist är det inte, inte på något sätt.

Vila i frid, “Ulfi”.

Tragiskt.

Ibland kan en utbildning i “Starta eget” ta sig smÃ¥ irrvägar som man inte hade en aning om…

.

Huden på händerna och ansiktet är dock lite mjukare nu.

Men före foundation-krämen satte vi stopp…

Man minns en chaufför man anlitade förr i tiden, dÃ¥ pÃ¥ 90-talet. En chaufför som Ã¥terigen “ynglat” av sig! Bara en sÃ¥n sak!

Stort Grattis!

Jag minns det rödvit-rutiga linoleumgolvet inne pÃ¥ “Bokis”, bokhandeln här i byn där vi köpte godis som smÃ¥. Dock minns jag inte om det golvet var inne i butiken eller mellan ytterdörrarna.

“Gusta” plockade i de trycksvärta-färska dagstidningarna, sen bland mynten i kassalÃ¥dan och gud vet var han även haft fingrarna innan han plockade i lösgodis man ville ha, i pÃ¥sen, med samma fingrar utan tvätt emellan.

Förhoppningsvis har vi som dÃ¥ var barn ett immunförsvar av guds nÃ¥de idag. 🙂

Jag minns bensinpumpen pÃ¥ “Kiosken” där man kunde tanka oljeblandad bensin. Bara veva fram rätt procentblandning och tanka den grönskimrande bensinen i ex vis mopeden.

Jag minns även barndomens sorglöshet, lekfullhetens tid då somrarna var eviga och snön aldrig smälte på vintern.

Jag lagade pojkens stänkskärm på hans cykel häromdagen och med ens mindes jag när jag var den som väntade på att cykeln skulle bli fixad, för 30 år sedan.

Jag är rädd för att dö, för det mesta. Inte för min egen skull, utan för barnens skull då jag erfarenhetsmässigt vet att det inte är lätt att vara utan en förälder.

Vem ska isåfall då laga cyklarna? Elller svara på frågorna bara vissa kan svara på?

Jag är rädd för plötsliga, hastiga förändringar dÃ¥ man inte kan förbereda sig. Därför har jag en stor del av livet ofta förberett mig mentalt pÃ¥ “det allra värsta” sÃ¥ har man chansen att vara beredd.  Jämför med att gÃ¥ pÃ¥ nyis som inte varnar att den är svag utan brister sÃ¥: *knäpper med fingrarna*. Dags dÃ¥ att agera i panik när man redan ligger i vattnet.

Is som knakar betänkligt vet man dock att den kan brista och man kan ta sig till säkrare underlag i tid…

Jag är rädd för att bli ensam någon gång. Jag är även rädd att inte kunna vara ensam i framtiden om man skulle vilja det.

Jag är rädd för “status quo”. Ser därför till att saker och ting ändras innan de ändras “av sig själv” vilket borde vara naturligt efter lÃ¥ng tid av oförändrat läge.

Och vad vill jag ha sagt med det? F-n vet…

Jaja.

Besökare på kursen idag. Vem som helst blir till slut lite suddig av allt ekonomisnack.

Stukad Coccinella septempunctata?

Som till slut dock fick hjälp ut… 🙂

Fyra år sen idag.

Bara en sån sak!

Språkade med en f d kollega idag, en som man inte språkat med på ett tag då han p g a  sjukdom inte varit så mycket hemma.

Och med ens är allt övrigt rätt futtigt i jämförelse…

Men vi håller tummarna, att vi gör!