“Smatterband!”…
En sliten krigare är man nog, med tisdag och onsdag i bagaget, dÃ¥ man gjorde drygt en halv arbetsvecka (runt 23 timmar eller sÃ¥) pÃ¥ tvÃ¥ dagar i Boden… 
Men sÃ¥ är det ibland… 
Att man var “länge uppe” igÃ¥r kväll ocksÃ¥, fÃ¥r man nog anse…
… en viss turnépremiär vara lite medskyldig till! 
Förbandet “Man.machine.industry” skramlade pÃ¥ rätt bra, precis som det ska vara!
Ostilla rockare.
NÃ¥väl…
… huvudakten var det mÃ¥nga som väntade pÃ¥ och nu kan man passa pÃ¥ att säga att detta inte är nÃ¥gon rescension eller sÃ¥, dÃ¥ man som lokalbefolkning är lite “jävig” i sammanhanget, och helt enkelt inte kan vara riktigt objektiv i sina bedömningar. 
Att “ingen kan bli profet i sin egen hemstad” är ett talesätt som motbevisades rejält i Torsdags dÃ¥ skaran anhängare var rätt ordentliga i antal. Kanske inte lika mÃ¥nga som förra gÃ¥ngen (min bedömning!) men mÃ¥nga ändÃ¥!
Bara en sån sak!
Adjektivet “hÃ¥rd” är inte tillräckligt…
… utan ska böjas tills…
… det blir sÃ¥ krokigt det kan bli. Och sen gärna böjas lite till.
HÃ¥rdast.
Se och beskåda hur fanornas prakt
i facklornas flammande ljus
Får hjärtan att brinna och slå i takt
i kamplust, mjödstänk och rus!
Topplös, men inte hopplös. 
Hungern driver rovdjuren till hårdhet.
Som en enkel slutsats då; Hårdare än Hårdast, tyngre än tyngst.
Raubtier, Haparandas och Sveriges Elit.
SÃ¥.