DÃ¥ det verkar att “halveringstiden” för M90-kängor är nÃ¥gonstans mellan 10-15 Ã¥r sÃ¥ var det dags att köpa ett par nya vinterarbets-kängor igÃ¥r. Vilket man även gjorde.

“Sixton Peak” verkar lÃ¥ta bra.

Att man har använt ett par Stålex med lite högre skaft än lågskor, som uteskor, gör att man kände sig manad att förnya sig. Då dessa Stålex inte är uteskor!

Och M90:na, bägge paren, börjar sönderfalla lite här och där, mest i sulorna. Förvisso är de även av StÃ¥lex-fabrikat, med dessa kängor är ju gjorda för att vara ute sÃ¥ dessa har funkat bra för mig i alla fall. Speciellt med tanke pÃ¥ att jag för det mesta använder endast tunna tubsockar inne i skorna… Och inte frusit om fötterna ändÃ¥!

Funkade även som “landningsställ” pÃ¥ den tiden det begav sig, som info, men sÃ¥nt behöver man inte ta hänsyn till nuförtiden.

Jan 2001. M90 promenerar utanför Sammakkoviken, Lehtikari i bakgrunden. Noterbart att vinterdressen och fleecebalaclavan under hjälmen fortfarande är i tjänst hos gubben med kängorna. Kanske dags att förnya sig även där?

Och då det snöar nu, så lär man få prova kängorna i morgon i snösvängen.

Bara en sån sak!

Först står dock ett lite plötsligt uppkommet återbesök hos SBP på schemat.

Samt att man Ã¥ker för att köpa pannlampan jag skulle köpt igÃ¥r när jag köpte kängorna och brytpinnar och handskar. Men glömde lampan… och glömde även nÃ¥n patron PL 400.

Pannlampan är mest för att kunna åka skidor i mörkret, limmet behövs nog inte till just den aktiviteten. Hoppas jag.

Nåväl, det var fullt i kyrkan igår kväll, så fullt att flera fick stå under minnesandakten, vilket inte är förvånande då Wille var en person med många vänner.

En mycket vacker tillställning kan man påstå, trots omständigheterna.

Snösväng blire idag, dÃ¥ det ju kom lite snö igÃ¥r kväll. Samt att det har drivit en del p g a blÃ¥sten dÃ¥. Brofästena,  vid hemkomsten igÃ¥r, var lite “som de brukar vid snödrev”, alltsÃ¥ i bästa fall en par hjulspÃ¥r att ta sig fram i.

Jag brukar oftast ha “lite” brÃ¥ttom pÃ¥ dessa utkörningsresor, speciellt dÃ¥ man ska en vända upp till Karungi samt till flertalet andra ställen inne i centralorten och pÃ¥ vägen dit med, för att hinna färdigt sÃ¥ fort som möjligt.

I söndags kväll gick körningen rätt mjukt skulle jag vilja pÃ¥stÃ¥… Och ändÃ¥ var väglaget/vädret hur bra som helst. Samma med gÃ¥rdagens körning.

Man hinner fundera lite mer över tingens varanden om man inte jäktar fram längs vägarna.

Annars har man lagt färdigt ett golv igÃ¥r, förutom “remsorna” mot väggarna pÃ¥ bägge lÃ¥ngsidorna. “Bägge lÃ¥ngsidorna? Hur f-n lägger han golv?” kanske nÃ¥gon tänker… Och med alla rätt, men just i detta rum lades laminatgolvet med början lite mer frÃ¥n mitten av rummet.

Vilket hör till ovanligheterna, men man kan göra så också.

Att man även får hjälpa till att hålla andra verksamheter flytande är inte någon överraskning i det läget som nu råder för tillfället.

Inte för att mina insatser är direkt stora, men jag gör det jag kan bidra med. Flickorna i köket är de som gör de viktiga jobbet, att tillaga maten! Och med det i Ã¥tanke är det nog bra att jag hÃ¥ller mig lite vid sidan om, dÃ¥, som jag brukar säga: det inte är mÃ¥nga som blir glada när jag “kockar!”

Korv och mos finns dock med i min kokbok. Utöver blodpudding då.

Nåväl, saker och ting rätar nog litegrann upp sig med tiden, får man hoppas.

Själv har man sen tvÃ¥ rum kvar att göra (mÃ¥la/tapetsera och lägga golv mm), efter att golvläggningen “frÃ¥n mitten” blir klar, men sen är det en mer öppen frÃ¥ga vad man sysslar med under denna vinter, utöver snöjobben dÃ¥.

Vilket man strax ska ta tag i, snöjobb alltså, då busshpl:erna väntar innan frukosten.

SÃ¥.

Gud giv  oss styrka…

Tragiskt är bara förnamnet, om man sÃ¥ säger… Och vÃ¥ra tankar gÃ¥r i denna svÃ¥ra stund till de anhöriga.

MÃ¥nga…

Naturligtvis är det alltid mycket trÃ¥kigt när en människa avlider, men med “gammalt folk” är det oftast som lättare att acceptera… Med, som nu, en ung, men ändÃ¥ vuxen, person, som avlider blir det genast lite annorlunda…

DÃ¥ det plötsligt blir sÃ¥ mycket som dessa inte hann med att Ã¥stadkomma i livet, som dessa  hade kunnat uträtta senare. Om de hade fÃ¥tt möjligheten…

Om inte om hade varit…

Olyckor sker tyvärr och även på i princip släta leder.

Det ska erkännas att jag är, och har varit, orolig för “snorungarna” som kör skoter här pÃ¥ byn, dÃ¥ dessa kör var som helst och hur som helst. Minns spÃ¥ren, pÃ¥ en lÃ¥ng sträcka, nÃ¥gon vecka sedan kors och tvärs över och längs med Seskarövägen, i mörkret…

Behövs inte mycket sÃ¥…

Ifall något tragiskt har något gott med sig, så hoppas man att föräldrarna för någon gångs skull tänker till litegrann och inte släpper ut sina underåriga förare med skotrar som absolut inte heller är lämpliga för dessa barn.

Det har redan fällts nog så många tårar bara sen igår.

.