“Tallen som lutade sig” frÃ¥n i vintras, kom i mitt minne tidigare idag, sÃ¥ sagt som gjort, vi Ã¥kte för att kolla om den var kvar…

… men det var den inte, tyvärr fÃ¥r man säga, men-men… SÃ¥ är det.

Vi fick oss en lite skogspromenad i alla fall och flickorna fick träna balansen.

Eller “hyggespromenad” kan detta kallas…

Stor stack, lite tös.

Familjen Bra på Pölkku-åsen.

Och hemvägen gick i en rasande takt!

Jag Ã¥kte shotgun, som info…

Efter en i morse smÃ¥tt traumatisk upplevelse av klaustrofobisk karaktär under en altan (inte för att jag är klaustrofobiker, tvärtom, men lite hypokondrisk kan man nog erkänna att man ibland är, men detta var pÃ¥ “riktigt”, om man sÃ¥ säger…) sÃ¥ passade det bra sen med en biltur upp till Luppioberget i ÖvertorneÃ¥ kommun.

Geniet känner att det går lätt att andas på ca 192 meters höjd över havet och inget mer än friskluft ovanför. Två skrapsår på underarmen minner om morgonens övningar.

Den s k Tomteskylten nere vid Övertornevägen har jag sen barnsben inte fÃ¥tt till en tomte, hur jag än försökt… DÃ¥ tomtar är röda och sotare är svarta sÃ¥… Men att sotaren hade en röd viska begripar jag inte ens ännu idag…

Familjen Bra på Luppioberget.

Västerut syns mest skog samt sjön Armasjärvi.

Utsikten norrut. Finland på andra sidan av älven.

En Fru med en lång hund kollar in utsikten.

PÃ¥ väg nerÃ¥t igen för att kolla in…

… grottorna!

Men att folk måste hålla stenen uppe för att kunna ta sig förbi! Det måste dom fixa till!

Och vid fikat sen landade en humla i Fruns kaffekopp!

Den fick sin frihet åter med ett resolut handgrepp och förmodligen tänker den jobba hela natten efter den koffeinchocken.

Rusk-ola? Rus-kola?

Då geniets GPS legat oanvänd rätt länge, förmodligen sen fadäsen med geocachingen i våras, så ville man testa om den spelar fortfarande så den togs med på biltur.

Nåväl, den funkade rätt väl för att vara en modell där licensieringen för programvaran gått ut redan 1997, och påstod att bilturen blev närmare 20 mil lång.

Upp via Sangis mot Hedenäset till Luppio och sen en sväng upp till Övertorneå för att ta vägen längs älven ner till Haparanda och sen hem igen.

Sen att den inte varken visar eller säger när man ska svänga (visar förvisso fÃ¥gelvägen till destinationen om man bett om det, vilket jag inte dock gjort dÃ¥ vi inte flög…) är ingen nackdel…

Vi hittar nog ändÃ¥…

Än så länge.

Kör gärna i 70 blås och klarar du kurvan så ska du få en glass!

Banvallen för nya Haparandabanan tvingar små-vägar att ta lite om-dito.

Jaja.

“Familjen Bra” gjorde en snabbutflykt till udden Tervaluoto idag, mest för att kolla läget pÃ¥ den nordligaste punkten av det egentliga Seskarö.

Vid krysset juh.

Udden bestÃ¥r av en rullstensÃ¥s…

… där det finns en labyrint, förmodligen “gammal som gatan”. Den funkar dock även nuförtiden, Ã¥tminstone att trava runt i.

Lite längre norrut blir stenarna  större…

… för att i sluttningen ner mot stranden bli “jeräla”.

Bottenviken, ungefär norr om Seskarö, i bakgrunden…

NÃ¥ slags röda bär som vi inte Ã¥t… men en del blÃ¥bär fanns det i skogen och vissa av oss käkade glatt av dessa istället.

Skogen pÃ¥ Tervaluoto är inte sÃ¥ gammal, men den ger en “urskogs”-känsla ändÃ¥, när man gÃ¥r där…

… dÃ¥ död ved fÃ¥r ligga ifred för naturen att ta hand om. Sen att framkomligheten begränsas är nÃ¥got man fÃ¥r ta för vad det är. Om man skulle fÃ¥ för sig att färdas nedanför Ã¥sen, pÃ¥ östra sidan, skulle man nog fÃ¥ än mer urskogs-känsla dÃ¥ det sÃ¥g tätare ut där.

Och när jag är själv ska jag ta en promenad längs just den kanten. NÃ¥gon gÃ¥ng…

Skulle man trampat foten ner i ett Rumpnisse-bo hade man inte blivit förvÃ¥nad… Förvisso hade de i sÃ¥ fall blivit det och förmodligen ställt sig frÃ¥gande till varför man gör pÃ¥ detta viset…

Annars är stigen, där man viker av frÃ¥n bilvägen, fullt gÃ¥bar fram till rullstenarna och förmodligen cyklingsbar med lämplig cykel, säg “Majtin-bajk” eller varför inte en gulmÃ¥lad kronhoj?

Vi ser ju,  nästa gång.

.

S/V med rödfilter och sen nÃ¥tt filter i PS, tror det var “Sepia soft”… Men minns inte.