“Stay in the right lane!”…
Efter en i morse smÃ¥tt traumatisk upplevelse av klaustrofobisk karaktär under en altan (inte för att jag är klaustrofobiker, tvärtom, men lite hypokondrisk kan man nog erkänna att man ibland är, men detta var pÃ¥ “riktigt”, om man sÃ¥ säger…) sÃ¥ passade det bra sen med en biltur upp till Luppioberget i ÖvertorneÃ¥ kommun.
Geniet känner att det går lätt att andas på ca 192 meters höjd över havet och inget mer än friskluft ovanför. Två skrapsår på underarmen minner om morgonens övningar.
Den s k Tomteskylten nere vid Övertornevägen har jag sen barnsben inte fÃ¥tt till en tomte, hur jag än försökt… DÃ¥ tomtar är röda och sotare är svarta sÃ¥… Men att sotaren hade en röd viska begripar jag inte ens ännu idag… 
Familjen Bra på Luppioberget. 
Västerut syns mest skog samt sjön Armasjärvi.
Utsikten norrut. Finland på andra sidan av älven.
En Fru med en lång hund kollar in utsikten.
PÃ¥ väg nerÃ¥t igen för att kolla in…
… grottorna!
Men att folk måste hålla stenen uppe för att kunna ta sig förbi! Det måste dom fixa till! 
Och vid fikat sen landade en humla i Fruns kaffekopp!
Den fick sin frihet åter med ett resolut handgrepp och förmodligen tänker den jobba hela natten efter den koffeinchocken.
Rusk-ola? Rus-kola?
Då geniets GPS legat oanvänd rätt länge, förmodligen sen fadäsen med geocachingen i våras, så ville man testa om den spelar fortfarande så den togs med på biltur.
Nåväl, den funkade rätt väl för att vara en modell där licensieringen för programvaran gått ut redan 1997, och påstod att bilturen blev närmare 20 mil lång.
Upp via Sangis mot Hedenäset till Luppio och sen en sväng upp till Övertorneå för att ta vägen längs älven ner till Haparanda och sen hem igen.
Sen att den inte varken visar eller säger när man ska svänga (visar förvisso fÃ¥gelvägen till destinationen om man bett om det, vilket jag inte dock gjort dÃ¥ vi inte flög…) är ingen nackdel…
Vi hittar nog ändÃ¥…
Än så länge.
Kör gärna i 70 blås och klarar du kurvan så ska du få en glass! 
Banvallen för nya Haparandabanan tvingar små-vägar att ta lite om-dito.
Jaja.
Att byta ut några plankors spik mot skruv kan minska risken för klaustrofobi, det blir billigare än att skruva alla, men ganska praktiskt när saker hittar på att gömma sig därunder!
Skruvar gÃ¥r ju lätt att ta lös, förutsatt att man är pÃ¥ rätt sida av plankorna… 🙂
Jo, det förståss, men tanken var ju att man då kan utföra letning efter ex. nycklar från rätt sida utan att krypa under!
Precis! 🙂
Men nu var det inget jag letade efter, denna gÃ¥ngen, sÃ¥ det var, tyckte jag, tvunget att vara under… tills förstÃ¥ndet sa att det var dags att ta sig ut… och det var ganska snart… och fort gick det att Ã¥la sig ut, kan jag pÃ¥stÃ¥… 🙄
Kul med en tur till Luppioberget. Länge sen vi var dit.
Sotaren var nog en modern sotare med lite färgglada tillbehör. 😉
Det är tur att sotarna inte har rosa tillbehör, eller sÃ¥… 😉