“Changebox”…
Via sina barn och även via andras barn så blir man på sätt och vis påmind om sin egen barndom, sin egen tid då när man, från att ha varit en liten människa som för 39 år sedan sög tisse och bajsade i blöja nu i alla fall inte bajsar i blöjan (inte ännu i alla fall!), upptäckte världen och började lära sig saker och ting.
Iaktta saker och skeenden, förvånas över det nya, det förändrade i livet, förändringen som kom då ens syn vidgades eftersom timmar och dagar lades till, till ens eget räkneverk om man så säger, eller att man helt enkelt blev äldre eftersom.
Barnets lekfullhet, barnets upptäckarglädje, har jag försökt bära med mig sen länge nu, för det finns alltid något nytt att upptäcka, något nytt att lära sig, även om det kan vara så banalt som att notera skönheten i en tidig morgon eller skönheten i en sen kväll. Eller i snön. Eller i stenstranden på västra sidan av Seskarö osv…
Att försöka se med ett barns ögon på saker och ting och sammanhang är nog det “rätta” sättet att se på helheten. Inte att alltid försöka se det rationella eller ekonomiska utan mer med hjärtat; “det är vackert, då måste det vara bra!”
Sen har man ju som “vuxen” (observera citationstecken!) ett ansvar också, rent allmänt, men man bör försöka hålla kvar barnasinnet även det.
För det finns ju alltid något nytt att lära sig eller något att betrakta från en ny riktning.
Sen minns jag inte så mycket direkt från barndomen, men då och då dyker det ju upp händelser och smmanträffanden man varit med om och man minns dom med glädje då dessa ju är en del av ens egen historia! Bl a somrarna i Junosuando som liten, mycket detaljer är ju inte kvar, men helheten av dessa besök är i minnet väldigt positiva!
Samma med sommargästerna, stockholmare och skåningar i en väldig blandning, under årens lopp hos “Olle”, det är trevliga minnen att bära med sig!
Eller kalla det trygghet om ni vill, whatever, det är känslan som räknas.
Ibland när man travar runt hemma på gården får man fram bilder från “förr”, när man var liten, i sin egen värld, och farsan pulade på med nått som han tyckte var viktigt då, och man kan känna exakt hur det såg ut hemma, nästan att man vet hur sprickorna i ytterpanelen på uthuset såg ut osv.
Vad som låg bakom lillsidan, vad som fanns inne i lillsidan osv.
Känslan!
Och det är ingen dålig känsla. Och förmodligen kommer ens egna barn i framtiden tänka samma sak; “farsan höll på med det och det” osv…
Minns även när man ibland var med farsan på nått vvs-projekt ute på byn, riktigt kul var det ju inte, men helt ointressant var det ju inte heller… 
Men spår i medvetandet har dessa aktiviteter lämnat, trots allt.
Och troligen kommer liknande spår lämnas hos ens egna barn då man ibland “dragit” med dom på olika grejer som kräver tillfixning runt byn…
Att det alltid finns något som måste/bör fixas till eller så kan man kanske lära sig något av att försöka fixa till dessa grejer! 
För någon vecka sedan kom jag på mig själv med att jag inte har vaknat med hjärnan på “full speed” på länge, ett förfarande som var vanligt för mig i ungefär 17-18 upp till 25-26 årsåldern, alltså att när man vaknade så gick skallen direkt igång med funderingar på något projekt man höll på med då för tillfället och man vaknade rejält på en gång!
Men häromveckan så gjorde jag just det, alltså att skallen varavade upp redan i uppvaknandet… och blev lite förvånad då man inte upplevt den grejen på år och dar…
Men förklaringar finns ju och har man nått projekt på gång som man “brinner” mycket för så kan det bli så. Projektet som sådant är snart klart så det borde inte störa något mer…
Och det kan tilläggas att det har inte stört min sömn vissa dagar under denna vecka utan i bland vaknar man tidigt och ibland senare…
Det kan bero på någon slags oro i kroppen, en oro som jag haft sen barnsben, av förklarliga skäl, att inte stanna upp, inte låta saker bli “status quo”, att det måste förändras då saker som inte förändras har en benägenhet att förändras ändå, men om man hinner före så har man kontroll över förändringarna… 
Sen har ju oron med åren lagt sig så nuförtiden är man inte så ivrig med att “ruska om i grytet” om man så säger… 
Alltså att man betraktar tillvaron lite mer från sidan, och konstaterar att “samma blir det ju inte, men säkert annorlunda!”
Inte ens jag har förändrats… 
Men all andra har gjort det.
Gillade ditt sätt att tänka. Håller fullständigt med att man ska se livet genom barnens ögon. Och glädjas åt de små sakerna i livet.
Att du inte har förändrats…nja, tror inte riktigt att du hade sånt där skägg när du var en bebis.
det vet man ju aldrig om man hade!
Otroligt på spiken. Så träffande och så positivt “barnsligt”.
Det märks att du är ung.
Och att du tänker fortsätta med det.
Vi är nog bröder trots allt.
Precis!