“Nedlagd”…
Sista paketen (för den här “gÃ¥ngen” iaf!) pÃ¥lyft idag pÃ¥ justerverket pÃ¥ Seskarö, tvÃ¥ stycken 19×125 som info.
“Sista pÃ¥ hissen” som vi brukade säga…
Och ca 14.50 gick sista brädan ut “genom väggen” till fackdelen, men ett blink i elförsörjningen höll pÃ¥ att sätta käppar i hjulet för detta (Läs: “det ska jävlas in i det sista!”) dÃ¥ det plötsliga stoppet gjorde att en mutter som hÃ¥ller en kapklinga gängade upp sig sÃ¥ undertecknad fick ge sig ner mot huggregionen för att hämta muttern samt brickan till densamma, men allt löste sig sÃ¥ när klingan satt fast pÃ¥ axeln igen sÃ¥ dÃ¥ körde vi slut pÃ¥ brädorna…
Ingen ceremoni, inga journalister, bara “vi” och inget annat.
Utloggad.
Imorgon väntar “allmän städning” och sen en välbehövlig ledighet dÃ¥ det varit ett tungt halvÃ¥r…
Och om det blir nÃ¥gon ny/annan verksamhet pÃ¥ sÃ¥gomrÃ¥det igen sÃ¥ fÃ¥r det inte ta för lÃ¥ng tid dÃ¥ det än sÃ¥ länge finns folk som kan tyda “hieroglyferna” pÃ¥ bilden… 
“Vi ser ju!”
För böfvelen, inget foto tog du när jag var och hämtade sista lasset aska heller…
Nä du for ju iväg med containern när jag gick hemifrÃ¥n efter lunchen! 🙂
Men det hade ju varit en passlig bild ändÃ¥…
Ja, vad skall man säga. Att lämna en arbetsplats är ett sorgearbete, om man har trivts. Jag var själv med om det 2004, dÃ¥ vÃ¥rt amerikanska HQ plötsligt, med en mÃ¥nads varsel beslöt stänga kontoret i LuleÃ¥. Eftersom jag var chef pÃ¥ stället fick jag ocksÃ¥ äran att “städa upp” efter det att alla andra gÃ¥tt hem. Det var tungt när gänget splittrades.
Tack och lov har vi nu funnit nya roller på andra ställen, även om det satt långt inne med nytt jobb för en del av oss. Vi har till och med återfunnit varandra och jobbar tillsammans igen några av oss.
Jag kan bara önska lycka till och hoppas att det finns nÃ¥gon rättvisa och nÃ¥gon lösning för Seskarö. Ett samhälle fÃ¥r inte dö ut pÃ¥ det där sättet. Det är skamligt. ❗
Jo, det är den sociala grejen med splittrade gäng som nog är trÃ¥kigast med en sÃ¥dan här sak…