“Changebox”…
Via sina barn och även via andras barn så blir man på sätt och vis påmind om sin egen barndom, sin egen tid då när man, från att ha varit en liten människa som för 39 år sedan sög tisse och bajsade i blöja nu i alla fall inte bajsar i blöjan (inte ännu i alla fall!), upptäckte världen och började lära sig saker och ting.
Iaktta saker och skeenden, förvånas över det nya, det förändrade i livet, förändringen som kom då ens syn vidgades eftersom timmar och dagar lades till, till ens eget räkneverk om man så säger, eller att man helt enkelt blev äldre eftersom.
Barnets lekfullhet, barnets upptäckarglädje, har jag försökt bära med mig sen länge nu, för det finns alltid nÃ¥got nytt att upptäcka, nÃ¥got nytt att lära sig, även om det kan vara sÃ¥ banalt som att notera skönheten i en tidig morgon eller skönheten i en sen kväll. Eller i snön. Eller i stenstranden pÃ¥ västra sidan av Seskarö osv…
Att försöka se med ett barns ögon pÃ¥ saker och ting och sammanhang är nog det “rätta” sättet att se pÃ¥ helheten. Inte att alltid försöka se det rationella eller ekonomiska utan mer med hjärtat; “det är vackert, dÃ¥ mÃ¥ste det vara bra!”
Sen har man ju som “vuxen” (observera citationstecken!) ett ansvar ocksÃ¥, rent allmänt, men man bör försöka hÃ¥lla kvar barnasinnet även det.
För det finns ju alltid något nytt att lära sig eller något att betrakta från en ny riktning.
Sen minns jag inte så mycket direkt från barndomen, men då och då dyker det ju upp händelser och smmanträffanden man varit med om och man minns dom med glädje då dessa ju är en del av ens egen historia! Bl a somrarna i Junosuando som liten, mycket detaljer är ju inte kvar, men helheten av dessa besök är i minnet väldigt positiva!
Samma med sommargästerna, stockholmare och skÃ¥ningar i en väldig blandning, under Ã¥rens lopp hos “Olle”, det är trevliga minnen att bära med sig!
Eller kalla det trygghet om ni vill, whatever, det är känslan som räknas.
Ibland när man travar runt hemma pÃ¥ gÃ¥rden fÃ¥r man fram bilder frÃ¥n “förr”, när man var liten, i sin egen värld, och farsan pulade pÃ¥ med nÃ¥tt som han tyckte var viktigt dÃ¥, och man kan känna exakt hur det sÃ¥g ut hemma, nästan att man vet hur sprickorna i ytterpanelen pÃ¥ uthuset sÃ¥g ut osv.
Vad som låg bakom lillsidan, vad som fanns inne i lillsidan osv.
Känslan!
Och det är ingen dÃ¥lig känsla. Och förmodligen kommer ens egna barn i framtiden tänka samma sak; “farsan höll pÃ¥ med det och det” osv…
Minns även när man ibland var med farsan pÃ¥ nÃ¥tt vvs-projekt ute pÃ¥ byn, riktigt kul var det ju inte, men helt ointressant var det ju inte heller… 
Men spår i medvetandet har dessa aktiviteter lämnat, trots allt.
Och troligen kommer liknande spÃ¥r lämnas hos ens egna barn dÃ¥ man ibland “dragit” med dom pÃ¥ olika grejer som kräver tillfixning runt byn…
Att det alltid finns något som måste/bör fixas till eller så kan man kanske lära sig något av att försöka fixa till dessa grejer! 
För nÃ¥gon vecka sedan kom jag pÃ¥ mig själv med att jag inte har vaknat med hjärnan pÃ¥ “full speed” pÃ¥ länge, ett förfarande som var vanligt för mig i ungefär 17-18 upp till 25-26 Ã¥rsÃ¥ldern, alltsÃ¥ att när man vaknade sÃ¥ gick skallen direkt igÃ¥ng med funderingar pÃ¥ nÃ¥got projekt man höll pÃ¥ med dÃ¥ för tillfället och man vaknade rejält pÃ¥ en gÃ¥ng!
Men häromveckan sÃ¥ gjorde jag just det, alltsÃ¥ att skallen varavade upp redan i uppvaknandet… och blev lite förvÃ¥nad dÃ¥ man inte upplevt den grejen pÃ¥ Ã¥r och dar…
Men förklaringar finns ju och har man nÃ¥tt projekt pÃ¥ gÃ¥ng som man “brinner” mycket för sÃ¥ kan det bli sÃ¥. Projektet som sÃ¥dant är snart klart sÃ¥ det borde inte störa nÃ¥got mer…
Och det kan tilläggas att det har inte stört min sömn vissa dagar under denna vecka utan i bland vaknar man tidigt och ibland senare…
Det kan bero pÃ¥ nÃ¥gon slags oro i kroppen, en oro som jag haft sen barnsben, av förklarliga skäl, att inte stanna upp, inte lÃ¥ta saker bli “status quo”, att det mÃ¥ste förändras dÃ¥ saker som inte förändras har en benägenhet att förändras ändÃ¥, men om man hinner före sÃ¥ har man kontroll över förändringarna… 
Sen har ju oron med Ã¥ren lagt sig sÃ¥ nuförtiden är man inte sÃ¥ ivrig med att “ruska om i grytet” om man sÃ¥ säger… 
AlltsÃ¥ att man betraktar tillvaron lite mer frÃ¥n sidan, och konstaterar att “samma blir det ju inte, men säkert annorlunda!”
Inte ens jag har förändrats… 
Men all andra har gjort det.
