“Med facit i hand”…
Vi nÃ¥ddes idag av meddelandet att en f d kollega, “före detta” dÃ¥ vi alla ju blivit uppsagda men för en själv “före detta” dÃ¥ det är drygt tio Ã¥r sedan vi jobbade tillsammans, idag avlidit i sviterna efter tvÃ¥? ordentliga strokar…
Jag har som svÃ¥rt att finna ord egentligen dÃ¥ det snurrar mycket tankar och minnen i huvudet just nu och det enda som kommer upp i tankarna är dÃ¥, i tidigare delarna av 90-talet dÃ¥ vi bägge fick ryggont samtidigt, nÃ¥tt slags ischas-aktigt som strÃ¥lade ner i benen, han drygt fyrtio och jag drygt tjugo Ã¥r gamla, och fick stÃ¥ för att kunna sÃ¥ga samt, som ett par “ostbÃ¥gar”, försöka röra sig i sÃ¥gverket endsat för att kunna röra oss!
Men det gick över det med…
Jag vill påstå att dessa år var bland det bästa under mina hittills yrkesverksamma år, inte för att de tio efterföljande var dåliga, men dessa var ändå bättre på nått vis.
Tyvärr fick jag senare byta befattning av hälsoskäl och det har jag litegrann “sörjt” under Ã¥rens lopp, men idagsläget känns det lite oviktigt.
Det skulle finnas mycket att skriva om honom, men kan inte nu samla orden utan tankarna gÃ¥r till de anhöriga; föräldrar, syskon, syskonbarn, vänner osv…
Och om man fÃ¥r använda ett citat (som ofta uttalades med glimten i ögat!) av personen ifrÃ¥ga sÃ¥: “Med facit i hand” sÃ¥ visste inte NorrbottensKuriren dÃ¥ hur väl det skulle stämma senare:
Vila i frid, Knut.