Om man som jag har en ganska ödmjuk inställning till det mesta, att det mesta “löser sig” förr eller senare sÃ¥ är det inte konstigt att man oftast, nästan, ber om ursäkt ifall nÃ¥gon “trampar en pÃ¥ tÃ¥n” rent bildlikt, för oftast sÃ¥ är det ju av misstag nÃ¥gon “ställt sig pÃ¥ ens fot”, rent bildlikt fortfarande.
Men ibland händer det dock att “tÃ¥trampandet” inte är av misstag utan helt enkelt är pÃ¥ rent jävelskap, att det är meningen att det ska svida litegrann.
Och dÃ¥ gäller inte att “vända andra kinden till” längre utan dÃ¥ ska det vedergällas, kosta vad det kosta vill! 👿
Ibland är man så engagerad i saker och ting att man inte märker av jäkelskapet, motståndet, utan bara stretar på och försöker navigera vidare i ansträngningen att försöka förändra till det bättre, men man funderar ibland på vari felet ligger, om man själv är helt way off och förtjänat en sådan behandling trots allt.
Men ett-tu-tre! när man slutat engagera sig sÃ¥ ett tag efter börjar pusselbitarna trilla pÃ¥ plats, fragment plockas upp här och där och helheten, svaret pÃ¥ frÃ¥gan; “Varför?” framstÃ¥r plötsligt barnsligt enkelt och man ler litegrann för sig själv när man inser att svaret funnits där framför näsan hela tiden men att man inte sett det.
SmÃ¥ rädda människor som inte ens vet skillnad pÃ¥ “vi” eller “jag” är inte nÃ¥got att egentligen engagera sig i men vissa gÃ¥nger kan man inte välja.
Att veta att mina åsikter inte är värda lika mycket som en annans eller att andras väger tyngre, är en situation där man känner sig ansatt och det påfrestar psykiskt, sanna mina ord!
Ett smart drag var faktiskt att ha semester i förra veckan, för både kropp och själ behöver vila upp sig ibland så det verkliga engagemanget kan fortsätta, dock i en annan riktning än tidigare!
Jag vet inte vad som format mig mest, arv eller miljö, och hur mycket roll ett eventuellt stjärntecken (skorpion!) spelar in men sant är att jag knyter inte näven i byxfickan om någon på allvar vill jävlas och då blir plötsligt allt annat underordnat, mindre viktigt än själva upprättelsen!
FrÃ¥gor som inte gÃ¥r att lösa pÃ¥ “hemmaplan” lyfter jag, och har sÃ¥ gjort, till en högre nivÃ¥ oavsett vad det gäller för nÃ¥got.
Bara Gud vet sen vad resultatet av detta blir.
Och huruvida en högre nivÃ¥, dock ej att jämställa med Gud själv, hjälper till med en lösning eller helt enkelt inte svarar pÃ¥ mina mail…
Jahej/iZac, seskaro.nu
